Det har skrivits så mycket om Quickhistorien i
tidningarna och visats och debatterats i TV, så jag trodde inte det
skulle kunna finnas så mycket mer att tillägga.
Men det fanns
det. Det är en helt otrolig historia! Råstam har varit mycket
tålmodig och granskat allt i detalj – även sådant som polis och
åklagare har lagt åt sidan som ”irrelevant”. Bara en sådan sak
som förhören med hans syskon: dessas uppfattning om
familjeförhållandena stödde inte Quicks uppgifter om övergrepp –
alltså glömdes och gömdes anteckningarna om detta. Helt obegripligt att detta kan hända i en s.k. rättsstat.
Den här
historien överträffar värsta deckarintrigen!!!
Nu väntar Dan Josefssons bok om psykiatrisekten på Säter…